Den dynamiska musiksmaken

Jag har ofta försökt göra listor i stil med "mina topp fem favoritartister genom tiderna" och funnit det en ganska omöjlig uppgift då vilka artister man gillar och lyssnar på ändras från år till år, baserat på erfarenheter och miljö. Sådan är popmusikens natur, oberoende på om vi diskuterar vad som är populärt hos individen eller majoriteten. Och det är ganska fascinerande. Popmusik - populär musik - är fascinerande. Det är den musikgenre som är både lättast och svårast att definiera. Lättast på grund av att det är den enda genre som är baserad på något mätbart - hur många gånger en låt lyssnas på. Medges skall att mätningen i sig är bristande till följd av exempelvis illegala nedladdningar, men det handlar likväl om en specifik siffra. Och det är också den svåraste genren att definiera eftersom "populäritet" i grund och botten är både subjektivt och dynamiskt. En låt toppar hitlistorna när en större mängd människors subjektiva åsikter (om låten ifråga) råkar vara samma.

"Popmusik" må vara en förkortning av "populär musik", men ett problem med att definiera genren är att de två uttrycken inte alltid används synonymt. "Populär musik" syftar på de kontemporära hitsen, medan "popmusik" för det mesta syftar på musik med ett specifikt sound. "Populär musik" kan aldrig definieras utifrån hur den låter, men det kan "popmusik", fastän de två egentligen är samma sak. Man hör ofta uttrycket att en låt är "poppig", vilket kan betyda det mesta från soft rock till club och disko, men inte nödvändigtvis att låten ifråga toppar hitlistorna. Ett band kan vara populärt utan att räknas som popband. Det hela är ganska frustrerande när man tänker på det.

Men det mest facinerande är popmusikens föränderlighet med tiden. På femtiotalet, när uttrycket popmusik först började användas, var det i princip synonymt med rock n' roll, men har i årtiondena efter det betytt allt från disko, funk, hårmetal, vad-sjutton-det-var-som-hände-med-musiken-på-nittiotalet och så vidare, till dagens Adele, Nicki Minaj och Gotye vilka alla är ett långt hopp från genrens ursprung.

Och på ungefär samma vis fungerar den personliga musiksmaken också - dynamiken försvinner aldrig från varken populär musik, popmusik eller individens favoriter. Så för att på något vis få med den dynamiken i min lista valde jag att, istället för att lista mina fem favoritartister, räkna upp de fem artister som varit mest betydelsefulla för utvecklingen av min musiksmak. De två är nästan, men inte riktigt, samma sak. Och jag sparar det bästa till sist, för det är roligast så. ;)

5. Sandy Denny
Det dröjde ganska länge innan jag formade ett intresse för folkmusik, men idag får jag kalla det en av mina favoritgenrer (tillsammans med undergenrer som exempelvis folkrock, indie folk etc). Sandy Denny var inte den artist som först formade detta intresse - vem det var avslöjas längre ner i listan - men hon var definitivt en av de artister som cementerade det. Jag föredrar främst det hon gjort solo, framför det hon gjorde i band (hon var med i Fairport Convention, Fotheringay, The Strawbs och även The Bunch, om man nu kan kalla det sistnämnda för ett band). Tyvärr avled hon alltför ung, men det är ett gediget musikarv hon har gett oss och albumet Rising for the Moon har snurrat många varv i min stereo.










4. Fleetwood Mac
Fleetwood Mac är det senaste tillskottet till denna lista eftersom jag inte började lyssna på dem förren jag var runt tjugo. Det är ett fascinerande band eftersom man väldigt distinkt kan skilja på perioder med olika bandmedlemmar. Det är en stor skillnad på "bluesrockiga" Shake your moneymaker från 1968 - det vill säga vad man nu kallar Peter Green's Fleetwood Mac - och "softrockiga" Go your own way från 1977 - då Lindsay Buckingham, Christine McVie och Stevie Nicks kommit med i bandet. Det är nog med detta band som mitt intresse för popmusik överlag - det är föränderligheten som fascinerar mig. Att albumet Rumours är så bra som det är gör ju inte saken värre - det är en sådan raritet som ett album utan egentliga svagheter. När man bedömer ett album gör man det utifrån albumet som helhet, men också hur varje enskild låt klarar att stå för sig som en separat upplevelse. Rumours fallerar inte på någon punkt, enligt min ödmjuka åsikt. Och däri ligger storheten.




3. Jefferson Airplane
Jag vill inte påstå att psykedelisk rock är en genre som vanligtvis attraherar mig, men det var något speciellt som hände när jag för första gången hörde White Rabbit. Låten har ett förföljande sound som gjorde att jag började intressera mig för bandets övriga utbud, och jag ångrar inte att jag gjorde en djupdykning bland deras låtar. Jefferson Airplane ger mig alltid väldigt mycket "feel good"-vibbar, men det är samtidigt inte ett band som jag kan lyssna på dag ut och dag in. Det är ej heller musik som jag använder som någon slags bakgrundsmusik till vardagen. Nej, för mig är det ultimata att avnjuta dessa psykedeliska toner i korta men intensiva stunder, när det rätta humöret infaller.









2. Joan Baez
Som den science fictionnörd jag är så är det kanske inte så konstigt att jag sett filmen Silent Running, vilken av vissa anses vara en klassiker inom genren. Jag minns relativt lite om filmen i sig, men musiken i den gav ett desto varaktigare intryck. I filmen framförs låtarna Silent Running och Rejoice in the Sun av "the queen of folk herself" Joan Baez. Vid tiden hade jag bara en vag uppfattning om vad folkmusik var och hade tidigare inte haft något direkt intresse att utforska genren vidare. Och vid min första Joan Baez-upplevelse tänkte jag inte ens på musiken som folkmusik. Det var filmmusik och jäkligt bra sådan, i mina öron. Jag införskaffade sedan albumet Farewell Angelina lite på vinst och förlust, vilket gjorde att jag verkligen fick upp ögonen - och öronen - för denna sångerska. När min mamma sedan gräver fram exakt samma album ur sina LP-lådor, så är det liksom grädden på moset eller glasyren på kakan eller vad man nu vill kalla det. Ur samma lådor upptäckte jag sedan också Bob Dylan, Julie Felix och en hel del annat i samma stil, men Joan Baez förblir den första och den bästa.






1. Heart
Det var mycket som hände på högstadiet, inte bara tonårsångest. Högstadiet var den tid då jag för första gången tog ner en fantasybok från hyllan i skolbiblioteket och var på väg att påbörja ett ännu pågående beroende för allt vad fantastik heter. Det var också första gången jag upplevde bandet Heart. Jag har alltid varit dragen mot band, speciellt rockband, med kvinnliga sångerskor och Heart var inget undantag. Den första låten jag hörde var den smäktande powerballaden Alone vilken gjorde mig nyfiken men bara måttligt imponerad. Ann Wilsons pipa kan man inte klaga på i låten, men det var ändå något mer jag var ute efter och Alone var inte det. Men när jag en tid senare sprang på ett samlingsalbum - Definitive Collection - med Heart för en billig peng så bestämde jag mig för att ge bandet ett försök till. Det var en chansning eftersom albumet ifråga inte innehöll den enda av deras låtar jag var bekant med. Jag har senare insett att denna samling riktat sig mot bandets tidigare karriär och sorterat bort det mesta av åttiotalets albumorienterade hårrock. Inte för att jag har något emot bandets verk under den perioden, jag älskar de albumen lika mycket, men den viktigaste och mest omvälvande upplevelsen var ändå när mina högtalare för första gången dundrade ut introt till Barracuda. Det var början på ett beroende och jag är än idag ett fanatiskt fan. Jag skulle behöva flera bloggposter för att till fullo introducera er till min Heartsamling. Och någon gång kanske jag skriver de inläggen, men inte idag. :)